Under hela 1800-talet, särskilt i början av seklet, var dalmatinern mest känd som vagnshund. Även grand danois användes till detta ändamål, och också denna ras kallades för vagnshund. För att skilja dem åt brukade man därför kalla dalmatinern för "vanlig vagnshund". Ett annat namn som den också delade med grand danois i Storbritannien var "plumpuddingshunden", medan den i Frankrike var känd som "petit danois" för att skilja den ifrån grand danois.

På grund av sin fläckiga päls var dalmatinern lätt att se på natten och detta var till stor nytta när man färdades i vagn på landsbyggden. Under många år trodde man att hunden inte var särskilt intelligent och inte kunde användas till något annat än vagnshund eller som sin herres följeslagare på ridturen. Lyckligtvis insåg man med tiden att detta var långt ifrån sant.

De högadliga herrarna i Storbritannien drogs naturligtvis till deras särskiljande drag och värdiga utseende. Många vagnar hade en eller flera dalmatiner närvarandra. Inte just enbart för deras beskydd utan också för att det var ett tecken på status, det ansågs vara mycket elegant att ha en hund som eskorterade hästar och vagn på resor, och för de modemedetna blev det en viktig följeslagare på deras åkturer i staden. Men modet ändrades med tiden, och dalmatinern fick snart finns sig i att springa på en mer undanskymd plats under vagnsaxeln. Hunden tränades således att i sin egenskap som vagnshund hålla sig intill vagnen på olika sätt. Ibland sprang den efter vagnen, för prydnads skull, ibland framför vagnen eller bredvid den, men vilken plats den än intog var dess uthållighet fenomenal.

Dalmatinern orkade springa länge på hårt väglag och kunde i snitt färdas 24-32 km per dag, vilet motsvarar en dåtida dagsetapp för en privatperson på resa. Medan hunden spranf höll den sig tätt intill häst och vagn, men när ekipaget stannade uppförde sig dalmatinern som alla andra hundar. Deras naturliga uthållighet, snabbhet och smidighet gjorde dem idealiska följeslagare till hästar och vagnar. Om en resa varande längre över natten skulle dalmatinern övernatta i stallet och samtidigt vaka över hästarna. Deras skyddande instinkter var en stor tillgång för vagnarnas resenärer, särskilt när de reste i mindre önskvärda områden i landet.

Att vara vagnshund innebar ständig fara: en hund som regelbundet följde den enda diligensen, som 1851 trafikerade sträckan London - Brighton via Dorking, Horsam och Henfield, led en tragisk död när den hoppade ner från diligen för att inta sin plats mellan de höga vagnshjulen. Ibland fick hundarna faktiskt åka med, men oftast kunde den ses trava bredvid diligensen och lär ha följt med på den 115.9 km långa sträckan så länge som åtta dagar i följd. Efter sin död kunde hunden bli uppstoppas och placerad i en glasmonter på en pub på Edgware Road i London.

När 1800-talet närmade sig sitt slut tycks det ha blivit ganska aällsynt att se dalmatiner som sprang med diligenser. Det finns en uppgift om en åktur i slutet av 1800-talet då de medföljande barnen blev överförtjusta över ett oväntat möte med en dalmatiner.

Dalmatinern bodde framför allt i stallet och släpptes sällan in i huset. Åsikterna gick isär huruvida rasens förkärlek till hästar var ärftlig eller ett resultat av dess livsbetingelser. Förvissa var banden mellan häst och hund starka, och om dalmatinern sa man på den tiden att den aldrig var lyckligare än när den fick slå sig till ro i ett stall. Trots att deras uppgift som vagnshund har försvunnit har den kvar sin förkärlek till hästar och genom sitt mjuka sätt gentemot djur fungerar dalmatinern oftast utmärkt tillsammans med både katter, fåglar och andra mindre djur.